När jag tog studenten och lämnade allt som hörde skolan till så kände jag en lättnad över att aldrig mer behöva umgås med någon som fick mig att må dåligt igen. Jag lovade mig själv att aldrig mer behöva göra detta. Men det är så svårt att vara den som alltid ser det goda hos alla och aldrig kan inse att dom kan vilja mig illa, medvetet eller omedvetet. Sen jag tog studenten har jag varit mycket mer misstänksam mot folk och inte vågat släppa någon in för jag är så rädd för att hamna i en sån situation igen att jag ska behöva umgås med någon som gör mig illa, snackar skit bakom mig rygg, är falsk och ljuger osv. Och sen dess har jag fått se så många andra sidor hos vissa personer, både bra och sämre sidor just för att jag varit försiktig med att släppa in dem utan att se vem människan är innerst inne och veta de dåliga sidorna först.

 

Denna nya egenskap ser jag mest som negativ, jag har gått tillbaks till mitt gamla tystare jag som hellre tittar på än deltar. Men jag har heller inte hamnat i den där situationen att jag är utsatt igen, eftersom jag har sett detta komma innan och då smitit undan i tid.

 

Idag har jag och en vän som jag förr kunde kallat syster gått skilda vägar och jag vet inte om våra vägar någonsin kommer att korsas igen. Jag fick rådet att släppa taget då denna del av mitt liv förmodligen aldrig skulle förändras. Alltid kommer vara ett slags varannan dags-beteende som hela tiden pendlar, glad till sur, sur till glad. Att jag ska tänka efter först innan jag säger något för att personen tar åt sig x1000 även fast det handlar om en helt vanlig grej.

 

Jag vill inte vara den som är den svaga i ett kompisförhållande. Be om ursäkt jämt för saker som jag inte tycker att jag gjort fel bara för att slippa surigheter och bråk. Passa min mun för att tillfredsställa mig kompis. Jag ska ju kunna vara mig själv fullt ut och bli uppskattad för det, precis som jag uppskattar mig kompis för den som han/hon är. Det är ju tillsammans som vi ska vara starka och inte var för sig, det är ju tillsammans som vi ska utvecklas med varandra.

 

Nu menar jag inte att man ska sluta vara vänner med folk som man älskar helt plöstligt, men när det går år och du måste vara någon slags slagpåse för din kompis som kan ta ut alla sina känslor på dig (dåliga och bra) så lär det aldrig hålla i längden. Ju längre detta håller på desto dåligare mår du. Din kompis lär aldrig förstå att det är så här det står till eftersom han eller hon tycker att det är helt rätt att bli arg för småsaker och att allt är ditt fel. Då står du där ensam och kämpar för att hålla ihop en så otroligt tunn tråd, när det egentligen är så lätt att binda ett helt liv tillsammans och få den där underbara bästa vännen som vi alla strävar efter att ha vid vår sida.