Denna punkten och punkt 5 smälter ganska mycket ihop så jag tänkte berätta lite om min bakgrund/historia idag och lite annat när det är dags för 5an.

 

Vart ska jag börja? Jag tror att alla under hela mitt liv har sett mig som den blyga och smala tjejen. Blyg är jag enbart med folk jag inte känner dock, annars är det viceversa haha. Smal blev jag född till att vara, jag kan äta vad som helst när som helst och hur mycket som helst utan att det syns att jag ens har ätit något. En sak som jag fått höra många gånger och tyckt varit elakt sagt eftersom man inte säger till överviktiga att dem är "tjocka" så ska man inte säga det till smala att dom ser ut som benrangel. Men det blir ju ingen större grej än vad man gör det till, och jag har lyckats ta mig fram i livet utan att skadas av detta. När jag gick i sjunde eller åttonde klass så förändrades jag. Jag blev vän med en tjej som jag tidigare tyckte var världens tjurigaste människa men ju mer jag lärde känna henne desto mer kompletterade vi varandra och hjälpte varandra att utvecklas. Det var vi mot världen i flera år, fram till vi gick skilda världar mot gymnasiet. Under denna tiden kunde jag gått fram till vilken person som helst och sagt vad som helst. Helt tvärtemot att vara blyg, jag var snarare översocial haha. Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde under den perioden.

 

Gymnasiet blev en tvärvändning igen. Första året gick bra, jag hade två kompisar som jag umgicks med. Andra året började allt att gå åt andra hållet. De två tjejerna blev som jag och min bästa vän var, och jag kände mig vansinnigt i vägen för dem, ett tredje hjul. Det blev värre och värre och jag valde att hålla mig undan så mycket som jag kunde under kommande år, utanför skolan hade jag ingenting med dem att göra. Har nog aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då och det var jobbigt att gå i från att ha en siames tvilling som man ALLTID hade vid sin sida till att stå helt fucking alone. Jag tog mig igenom alla 3 åren ändå och sista hösten träffade jag Viktor som blev mitt stöd vid sidan av skolan. Jag fick något nytt att fokusera på och någon som brydde som om mig. Veckan innan studenten valde mina kära klasskamrater att sluta att låta mig vara i deras sällskap längre så studentdagen var den värsta dagen i mitt liv. På morgonen och champangefrukosten grät jag för en annan tjej frågade mig hur jag mådde. När vi hade gått med tåget ner till stan och lyckats att se glad ut hela tiden så sa jag till mamma att jag måste komma här i från, det finns ingen chans att jag åker med på flaket med dessa personer. Nu är det slut och då vill jag aldrig mer se tillbaka. Jag lovade mig att aldrig mer vara tvungen att umgås med folk som får mig att må dåligt och krypa in i mitt skal igen.

 

Det har tagit mig snart ett år att hitta tillbaka igen, att börja öppna mig och återfå mitt gamla jag. Jag köpte en valp förra sommaren för att aldrig mer behöva vara ensam.

 

Idag är jag sambo med min pojkvän i ett hus på landet. Har slutat bry mig (på olika sätt) om folk som vill mig illa eller inte bryr sig vilket jag nu för tiden märker så galet tydligt. Det kan vara sånna enkla saker som hur ofta någon frågar hur jag mår, hur det går för mig, att han/hon ska försöka hjälpa mig eller träffas och umgås. Det är dom små sakerna som räknas. Jag vet att jag har så mycket framför mig som väntar och i fredags fick jag en lapp där det stod "du kommer att få allt du kämpar för" och enbart jag och den som skrev lappen vet vad det betyder men det var så otroligt skönt att få läsa det och jag längtar tills dess!